Dom senaste två veckorna har gått i krankhetens tecken. Åkte på en lunginflammation på juldagen och det slutade med fem dagar på lasarett. Här på avdelningen har jag nog hört till en av dom yngsta patienterna och när jag legat här har jag varit omgiven av äldre som alla talar olika norrländska dialekter.

I ett tillstånd av hög feber och halvslummer har detta satt sina spår i min hjärna. Det slutade med en liten berättelse om mina upplevelser. Jag har aldrig kunnat varken prata eller skriva på bondska men jag var tvungen att göra ett försök.

Ni som orkar kan ju läsa det, ni andra får väl se det som en förvirrad del av mitt tillfrisknande.

"He gav se int bätter än att a Tomtemor drilla dit oppa febran å en kuseli kroppsvärk oppa juldaan. Etter fiir daga blev he baar värre å till råga oppa allt komme he rött i stoln. Nu wål i ta kontakt ve läkarstation, tänkt i.

Där skull dem stiick å proov. Först komme dem å sa att i hadd CRP147, men si då sa i att he wål int rikti. I hav int dem siffren oppa biiln så om nån ha felparkere så int jer he jiig. Sen var he nan sänka som va hög. I täänkt att jerna jer dem int klok.

Etterpa skull i få trääff en läkar å he visa se vå n redi n Pitpajk. Han lyssne oppa hjärta å lungern å sen skull´n göra nage som hett rektal. I taankt vå i bönna? Jer a läkar eller komme a bola skolan?

Hur som haver skull i ligge oppa sidan ve böxern nere. Sen stoppe´n in nanting o böört twillre runt. N sa att he va naan skåp å i taangt att he wål ha vaare ett dockskåp. Nu wål i int sicker oppa vå he riktigt vå n stoppe in, i låg ju ve huvve ini vägga. I alle fåll blev i nalta bullri deri magan etterpa.

Allt slute i alle fall ve att i gatt fare oppa akutn. Där komme läkarn en etter en å skull klääm  å kään å ställ samma frågern. He skull tas nya provern men si he va int lätt. Först komme en skötersk å stack me bååd här å där, sen komme en aan men int ville he komme nan bloo. Så kalle dem oppa ytterligar en skötersk men si hon fick å gi se. Då to dem in naan vägarbetar i gult jobbställ å si han löckes. Sen vise se he sto Ambulans oppa röggen hannes så n va no int vägarbetar.

Etter maang timma fick i komme uppa en sal å lägg me i n rekti säng. He va shönt å få wiil nalta men he blev int se mötje sova för på ena sia hadd i en som schnarke na kuselit å på anner sia en som hadd nalta problem ve magan. Dem bubble frest ikapp hele natta.

En natt blev i väckt o taangt att hovva ligen, nu bli i no hämte hem av vorherre. Der i mörkre sto n kall i kallinga. N hadd lindern oppa bena så i taankt att he jer no int Gud, he mått våre en mumie. He vise se he va n patient som virre bort se å hadd hamne i fel rum.

Nu ha he gått fem daga å i jer se mötje bätter. Febran jer boort, i ha fått en skrälldus ve pillren, dem ha tappe me på bloon varje dag å nu wål he no hemgang. He ska bli se shönt å komma hem å få viil opp se, för he jer nalta shådasamt å liigg oppa lasarusk."

Man får perspektiv på sina krämpor när man ligger på lasarett. En lunginflammation ter sig ganska futtig när man träffar på medpatienter som är betydligt sjukare. Delade sal med en som hade COL, lunginflammation och diabetes. Hon skötte dessutom om sin svårt sjuke make, som av en slump låg på samma avdelning.

En annan dam led av MS och hade också lunginflammation. För henne var varje hostning en nära-döden-upplevelse.

Var rädd om er mina vänner! Njut av god hälsa om ni har den!

En frisk har tusen önskningar, en sjuk bara en.

Kram på er