Att vara hunduppfödare är helt fantastiskt! Galet, påfrestande, nervpirrande, hjärtslitande men ack så fantastiskt!

Det är nu mer än 30 år sedan jag hade min första kull.

Då var jag lyckligt ovetande, skamligt jag vet, och förutsatte att allt skulle bara flyta på och naturen skulle fixa allt.

Nu sitter jag med vånda vid valplådan och svär varje gång att jag aldrig ska utsätta min tik för detta igen. Lika full glömmer jag det så snart valpningen är över och jag tittar ner i valplådan och förundras över den rofyllda tiken och hennes trinda, mätta små.

Det är en ynnest att få följa livets tillblivelse, från parning, via valpning, till dagen när valparna passerar 8 veckor och flyttar ut i den vida världen.

Nu sitter jag än en gång och njuter över en fantastisk tik och hennes valpar. Trött, nöjd och i total lycka över livets mirakel.