Som kanske framgått har jag ett smått passionerat förhållande, inte bara till min fru, utan även till mat.   

Jag tycker det är viktigt att äta bra mat och, så långt det är möjligt, närproducerad mat. Visst, jag köper dansk fläskfilé ibland. Inte heller är det enbart mejeriprodukter från Norrmejerier i mitt kylskåp. MEN... det finns gränser för vad som får ta plats i min rostfria helgedom!

Sedan ett tag tillbaka har vi på mitt jobb blivit ålagda att handla mat via ett större grossistföretag som kommunen har avtal med. Givetvis är det på grund av besparingskraven som hänger som en bila över oss.

För ett par veckor sedan kom första leveransen av mat. Kyckling i frysta 2-kilos klumpar från Brasilien. Japp, du läste rätt! BRASILIEN!!

Billig? Ja! Genmodifierad? Kanske! Bidragit till skövling av regnskog? Förmodligen!! Ätlig? Absolut INTE!!

Potatismospulver från...USA! I och för sig äter jag inte pulvermos men HALLÅÅÅÅ! Visst odlar vi potatis i Sverige?

Jag förstår att det här beror på att kommunernas upphandlare bara tittar på sparade kronor och ören men kanske måste vi alla börja tänka längre än näsan räcker!

Vi lever på en planet som vi håller på att ta livet av. Vi skickar mat 1000-tals mil runt jorden samtidigt som vi har producenter av samma, och bättre, produkter kanske 10-20 mil bort. Visserligen kostar det nån krona extra men frågan är kanske...Vad kostar det Moder Jord att vi sparar en hundring eller två i vår egen plånbok?

Det är nog dags att inse att vår jord är ett lån som vi borde förvalta för framtiden! Vi är trots allt inte den sista generationen som ska leva här.

Om vi kan släcka ner alla lampor under en timme kanske vi kan börja läsa ursprungsmärkningen på maten vi köper?!

Ha en riktigt fin kväll alla vänner!