En kort blogg om en av livets bästa kryddor. Inte dom där vi har i små burkar i skåpet ovanför spisen utan...VÄNNER!

Jag vet att jag skrivit om det förr men det tål att upprepas.

Vänskap är som en riktigt god chilifrukt. Den får inte vara allt för het och påträngande för då tar den död på alla andra smaker. Inte heller får den vara för mesig och smaklös. Den är dessutom full av överraskningar. Smaken förändras och blir starkare ju närmare fästet man kommer.

Varje tugga blir spännande, den ena fylld av mild hetta och nästa som en liten explotion i munnen.

Vänskap är ochså, precis som chili, beroendeframkallande. Ju mer man äter desto mer vill man ha och när man vant sig med dom lite mer heta och riviga vill man bara ha mer styrka.

En riktigt god chilifrukt lämnar en lång eftersmak och en längtan att få äta den igen. Man har minnet av smaken kvar och kan nästan känna den härliga hettan sprida sig i hela kroppen.

En riktigt god vän ÄR precis likadan!

Älskar er mina små jalapenos!

Be hot!

Jag har blivit väldigt lat med mitt bloggande och ska försöka göra något åt det.

Satt och läste igenom lite av det jag skrivit här ifjol och inser att vintern gör att livet går in i ett slags vacuum. Är inte helt övertygad om att jag inte har en viss procent brunbjörn i mina gener! Skulle mer än gärna sova bort i alla fall ett par månader varje vinter.

Idag steg faktiskt utetemperaturen till behagliga +3 mot solväggen och småfåglarna kvittrade som om sköna maj var här.

Som kontrast kan nämnas att det var -29,6 igår natt...

Nu hoppas jag att livet, och sol o värme, kommer att återvända snart igen.

Hmm... det där lät ju som att jag varit död och tänker göra en Jesus...

Det jag menar är att bara vi börjar se tecken på att snön tinar så ska nog allt bli lite piggare igen, inklusive undertecknad.

Rubriken på dagens evangelium kommer av att jag under flera dagar blivit påmind om detta faktum.

En sak jag kan reta upp mig på är när jag ser väderrapporten på TV. Där får man veta prognosen för "södra Blekingkusten", "Öland", "västra Skåne" och "i Norrland blir det inga större förändringar".

Men HALLÅ!! Öland kan man väl spotta tvärs över och "västra Skåne" är ungefär så långt som jag har till jobbet.

Ja, ja jag vet att jag valt att bo kvar här i ödemarken    men för den skull tänker jag inte finna mig i att bli förfördelad eller överkörd. Jag får väl höja min röst och skrika HÖGT ibland! Och det tänker jag, och fler med mig, göra!

Om cirka tre veckor kommer vi att ha smått i huset igen och jag längtar som bara den! Garbos mage växer så det knakar. Hon stånkar och stönar och tycker så synd om sig själv.

Däremot hade hon helt glömt bort sin stora mage när vi var ute på promenad längst skoterleden idag.

Hon kastade sig glatt ut i djupsnön och pulsade iväg med snö upp över ryggen. Målet för ansträngningen....älglortar! Mums!

Nu väntar Harry Hole i min säng. Måste rusa!

Be cool!