Jag har blivit väldigt lat med mitt bloggande och ska försöka göra något åt det.

Satt och läste igenom lite av det jag skrivit här ifjol och inser att vintern gör att livet går in i ett slags vacuum. Är inte helt övertygad om att jag inte har en viss procent brunbjörn i mina gener! Skulle mer än gärna sova bort i alla fall ett par månader varje vinter.

Idag steg faktiskt utetemperaturen till behagliga +3 mot solväggen och småfåglarna kvittrade som om sköna maj var här.

Som kontrast kan nämnas att det var -29,6 igår natt...

Nu hoppas jag att livet, och sol o värme, kommer att återvända snart igen.

Hmm... det där lät ju som att jag varit död och tänker göra en Jesus...

Det jag menar är att bara vi börjar se tecken på att snön tinar så ska nog allt bli lite piggare igen, inklusive undertecknad.

Rubriken på dagens evangelium kommer av att jag under flera dagar blivit påmind om detta faktum.

En sak jag kan reta upp mig på är när jag ser väderrapporten på TV. Där får man veta prognosen för "södra Blekingkusten", "Öland", "västra Skåne" och "i Norrland blir det inga större förändringar".

Men HALLÅ!! Öland kan man väl spotta tvärs över och "västra Skåne" är ungefär så långt som jag har till jobbet.

Ja, ja jag vet att jag valt att bo kvar här i ödemarken    men för den skull tänker jag inte finna mig i att bli förfördelad eller överkörd. Jag får väl höja min röst och skrika HÖGT ibland! Och det tänker jag, och fler med mig, göra!

Om cirka tre veckor kommer vi att ha smått i huset igen och jag längtar som bara den! Garbos mage växer så det knakar. Hon stånkar och stönar och tycker så synd om sig själv.

Däremot hade hon helt glömt bort sin stora mage när vi var ute på promenad längst skoterleden idag.

Hon kastade sig glatt ut i djupsnön och pulsade iväg med snö upp över ryggen. Målet för ansträngningen....älglortar! Mums!

Nu väntar Harry Hole i min säng. Måste rusa!

Be cool!