Sitter på Sky City med en sjuk älskling som sover med huvudet i mitt knä.

Betraktar människor som passerar och tanken svindlar för en sekund över detta microkosmos jag befinner mig i.

Livsöden som för en kort sekund korsar varandras väg, stryker mot varandra, för att aldrig mer mötas igen.

I bakgrunden ligger en lågfrekvent matta av ljud. Prat, skratt, ett barn som gråter, klirrande porslin. Över trägolvet hörs taktfasta steg, några pratar i telefon med proppar i öronen, totalt omedvetna om sin omvärld. Det rasslar från passerande bagagevagnar och svag musik kommer från restaurangen på våningen ovanför.

Jag tittar på människor runt mig och funderar över vilka dom är. Vad tänker dom, vad känner dom? Vilka är dom och hur ser deras liv ut?

Den asiatiska flickan som sitter med dator och hörlurar....vad gör hon? Spelar poker, chattar online, skriver en avhandling om rymdfysik? När hon reser sig upp ser jag hennes jacka som talar om att hon går Väg & vatten på Luleå Universitet.

Mannen med lodenrock och ett vävt skoband som skärp, en glassbägare i handen. Han sätter sig vid ett bord, tar av sin rock och sätter ner sin glass. Varför sitter han bara med knäppta händer? Ber han? Varför äter han inte sin glass innan den smälter? Jo han väntar på sin dotter.

Den gamle mannen som sitter och läser en bok. Vad läser han?

Undrar om paret mitt emot med solbränna och taxfree kassar hade en misslyckad semester. Dom ser så ledsna ut. Var det bara hotellet som inte var bra eller åker dom hem till verkligheten? En tråkig och kärlekslös vardag?

I detta microkosmos inser jag att var och en av oss där på Sky City har vårt alldeles eget micromicrokosmos. Det är det som är våra egna liv.

Tänk så stort mitt liv är för mig men i betraktarens öga är det bara ett flyende intryck på en flygplats någonstans i världen.

Nån som undrar varför jag sitter där med min älsklings huvud i mitt knä. Drar en felaktig slutsats, precis som jag gör om dom.

Livet är ett mirakel! Var rädd om det och tänk på att alla människor har sitt eget värde!