I lördags hade vi 100-års kalas. Visserligen var vi två som fyllde 50 men det räknas väl ändå?!

Vi hade en underbar fest med släkt och våra bästa vänner. Det blev mycket mat, god antar jag eftersom nästan alla fat var tomma, god dryck och hög stämning.   

Med tanke på hur härlig stämning det var och hur länge vi höll igång konsumerades det väldigt lite alkoholhaltiga drycker. Det som blev över räcker nog till 200-års festen också.   

Det här med att fylla 50 ska väl vara nåt alldeles speciellt. Inte vet jag om det känns nån skillnad från igår till idag.

Jag har väl blivit gammal och det är bara att inse. Jag kommer ihåg, jo faktiskt funkar minnet, när min mamma fyllde 50. Då var jag 10 och jag tyckte hon var väääldigt gammal. Hon fick en massa presenter, det fick jag också, och ett hav av blommor. På kvällen fotade pappa henne sittande med alla blommor uppställda på ett bord. Mamma satt där i sin finklänning med händerna i knät och benen sedesamt korsade, sådär drottninglikt på nåt vis.

Nu har alltså jag passerat den magiska gränsen.

Det kan jag ju säga till alla mina vänner...nåt foto i klänning uppfiffad som Silvia blir det INTE!!

Inte heller tänker jag bli tant, ha hatt, gå på syjunta eller sluta gå i Foppatofflor.

Livet går nog faktiskt vidare som om inget har hänt, trots ett halvt sekel. Och jag är evinnerligt glad och tacksam för allt jag fått uppleva under dom första 50 och ser fram emot nästa halva. Jag har så mycket ogjort!

O-rest, o-upplevt, o-skrattat, o-dansat, o-sett, o-älskat....

Nu är det resten kvar och jag tänker ta vara på det!

100, here i come!