Sitter på jobbet, klockan  är 03.33 och alla andra sover. Tror jag...

Det är en ganska skön känsla att vara vaken mitt i natten när allt är tyst och lugnt. Tröttheten gör att hjärnan går ner på sparlåga och då infinner sig alla möjliga tankar som man inte har tid för på dagen.

Vilka dom tankarna är har jag inte tänkt räkna upp här.   

Igår fick valparna smaka en blandning av köttfärs och välling för första gången. Det var mer än uppskattat. När dom väl fick smaken i munnen var det full huggning för att komma längst ner i matfatet. Resultatet blev sju stycken kladdiga men lyckliga valpar. Tur att mamma Tess mer än gärna ställde upp på rengöring efteråt.

Det blir bra för Tessan när dom små börjar äta foder så hon får lägga på sig lite mer hull. Hon håller på att vara ganska tunn om midjan nu.

På SSPK´s fullmäktigemöte igår redogjordes för resultaten på Årets hund-lista. För andra året i rad blev Multich Myltans Zuki Jaki årets avelshund. Grattis till alla inblandade!

Nu är det fyra timmar kvar innan jag får åka hem, pussa på valparna och sen sova bort dagen för att orka jobba en natt till.   

Ni som har tänkt vara vakna...hoppas ni får en riktigt fin söndag med vackert väder!

Livet är bra underligt, underbart, fuckat, fint, jobbigt, fantastiskt....

Vi kastas mellan känslomässiga ytterligheter och förväntas hantera allt med jämnmod. Eller i alla fall klara av allt mer eller mindre stående.

Då är det tur att det finns en resurs att ta till...VÄNNER!

Vad vore livet utan dom?! Vännerna som är dom bröder och systrar vi själva väljer.

Dom behöver inte vara många om dom bara är äkta.

Inte heller behöver dom finnas i samma stad eller by som oss för dom finns alltid i hjärtat och tanken.

Vi lär känna dom på dom mest förunderliga sätt. Av en slump, gemensamma intressen eller bara för att våra vägar råkade korsas.

Oräkneliga gånger har jag förblivit stående för att jag haft en vän på var sida som stöttat mig. Jag hoppas att jag kan vara samma stöd för dom vänner som behöver det.

I kväll går mina tankar till en av mina fina vänner som förlorat en av sina vänner. Jag önskar jag kunnat vara i din närhet rent fysiskt men hjärtat och tanken är där!

Ta vara på och var rädd om era vänner! Precis som livet är vänner en skör planta som behöver vårdas.

Ta vara på livet! Vi har det, förmodligen, bara en gång.

"De människor som får ut mest av livet är inte de som lever ett helt sekel, det är de som lever varenda minut"

I dag var en bra dag.

Sovmorgon, lite väl mycket vin igår kanske, Vasaloppet till frukost och töväder!

Äntligen finns det hopp om att all snö ska försvinna, kanske innan Midsommar.

På korta promenaden tappade vi bort en hund. Det är lätt hänt när nio ystra dvärgar springer runt som tokar i finvädret. Ibland är det nån som blir efter, springer före eller fastnar i nåt som tinat fram ur snön.

Den här gången var vi emellertid en hund kort även när vi kom tillbaka på gården. Mira var den som fattades och det var konstigt för hon brukar vara först hem. In med dom andra och ut igen för att slita Mira från, som jag trodde, sitt havruttna "fynd". Men ingen hund trots upprepade visslingar och rop.

Återstog skallgång. Bestående av två personer.

Till slut återfann vi henne på baksidan av en hög plogkant där hon trillat ner i ett hål som bildats runt en tallstamm. Det var bara nosen som stack upp. Gamla hund, vad tänkte du på?!

På eftermiddagen blev det vägning av valparna. Dom växer som dom ska. Dom fick klorna klippta och lite foton tagna. Ögonen är snart helt öppna och dom försöker "stå" på sina vingliga ben.

Dom är så ljuvliga. Tänk att man kan sitta och stirra ner i en låda med sovande valpar och tycka att det är det bästa som finns?!

Ja, ja det är lugnet före stormen. Om två veckor tror man att dom ska riva köket och önskar att dom skulle sova lite mer. Men dom är lika ljuvliga då!

Livet är gott!

Har funderat lite på det här med att vara uppfödare... Varje gång en ny kull föds går man igenom samma kval.   

Ska förlossningen gå bra?? Tycker synd om tiken och ångrar nästan att jag utatt henne för detta! Stor suck av lättnad när valparna ligger trinda och varma i lådan och tiken strålar av moderslycka.

Sen kommer nästa bit. Även om jag skulle vilja så kan ju inte valparna bo kvar här. Det innebär att nya hem ska hittas till dom där små liven.

Eftersom dom alla är en liten bit av mitt hjärta duger det ju inte med första bästa. Med tanke på att det är ett antal av mina valpar som flyttat till nya hem kan man ju undra om det finns så mycket kvar av mitt hjärta.

Första gången man träffar en presumtiv valpköpare ska man bedöma om denna människa ska få förtroendet att förvalta denna bit av mitt hjärta. Undet åren har jag haft turen att träffa så många fina människor som inget annat önskat än att ge en valp ett nytt fantastiskt hem.   Dom flesta, med få undantag, har varit väldigt bra valpköpare.

Så ibland kommer det en spekulant som har det där lilla extra. Som bara känns SÅ rätt. Påläst, planerad, genomtänkt. Allt bara faller så där extra på plats. Man önskar nästan att man skulle kunna klona dom.

Idag hade jag en sån upplevelse.   På rekommendation från en uppfödarkollega (TACK!!) kom denna familj på besök och jag hade utan tvekan anförtrott dom flera bitar av hjärtat.

I övrigt mår valparna bara bra. Ögonen börjar öppnas och dom växer så det knakar.

Nästa projekt med bakningen är på G! Levain bakad på vildjäst! Ja, ja, ja, jag vet att jag är tokig men det är så kul! Nästan lika spännande som en ny planerad avelskombination. VAD ska det bli!!??

Det får vi se i morgon   

Den som väntar på något gott....väntar oftast för länge!

Jag har en ny kompis. Herman, min surdeg. Han står i kylen och myser. Det är en väldigt anspråkslös kompis. Det enda han kräver är att bli matad en gång i veckan.

Jag har experimenterat med att baka med hjälp av Herman. För några dagar sen åstadkom jag något som närmast kan liknas vid batonger. Då menar jag inte bara formen utan även konsistensen. Dom åkte i soporna och idag blev det ett nytt försök.

Resultatet blev ett helt annat. STORA, pösiga, frasiga och fulla av smak.

Mina första levainbröd!

Valparna fortsätter att utvecklas och växa. Allt är lungt i lådan. Här några bilder av underverken...

Lev väl! 

Nu är det snart slut på OS. Tack och lov! Livet behöver återgå till det normala. Jag har helt vänt på dygnet och börjar känna mig som en fladdermus.   Uppe på nätterna och sova på dagarna. Skillnaden är att jag inte flyger omkring och jagar insekter när jag är vaken. Här blir det OS på TV, nersjunken i fåtöljen med laptoppen i knät, Facebook och eventuellt lite chips, istället för flugor.

Av dom senaste nio nätterna har jag jobbat sex, valpning en och curlingfinal en. Tur att jag höll mig vaken under curlingen för det var en riktig rysare! OSguld, OSguld, OSguld!!!

För övrigt mår valparna bra. Allt är lugnt i lådan och Tess är, som dvärgschnauzer brukar vara, en supermamma. Nu har hon börjat lämna lådan och komma nedför trappan för att få MAT eller gå ut.

Valparna väger nu mellan 215-256 gr och följer normal viktkurva.

Än en gång har jag konstaterat att det är världens vackraste valpar som ligger i lådan. Det lustiga är att det är det varje gång?! Vet inte hur det går till??

Imorgon ska jag ta nya bilder så får ni väl bedöma själva.  

Vi får se hur mycket sömn det blir i natt. Finalen i curling för herrar kan ju också bli en riktig supermatch. Heja Norge!

Sova får man göra när man blir gammal. Men när blir man det då??

Tänk vad man ställer om sina referensramar. Jag tänker på det här med vintern. Nu har kylan hållit i så länge att man FAKTISKT börjar vänja sig.

Eller också håller jag på att bli avtrubbad...eller har jag gett upp hoppet om en vår?

Det har i alla fall gått så långt att jag tittar på termometern, konstaterar -23 och rycker på axlarna. I kväll när jag skulle iväg på jobbet hade det sjunkit till -33. Ja ja.....

Termometern i bilen gav upp halvvägs in till stan och började

blinka ---- Den har definitivt gett upp hoppet.

När det väl vänder, och det gör det, kommer jag förmodligen att få en chock.

I övrigt är det lugnt i valplådan. Alla sju verkar må bra. Dom äter och sover och mamma Tess verkar tycka att det är mysigt att vara mamma.

Har ni tänkt på hur fantastiskt gott små valpar luktar. Jag kan inte riktigt beskriva doften för er som aldrig haft nöjet att hålla en valp under näsan. Som en blandning av honung, vitlök och falukorv tror jag.

Ja ja ni tror inte att jag är riktigt klok och det stämmer nog.

Här kommer i alla fall ett par bilder av nykomlingarna. Kan tyvärr inte få med doften.   

Krama varandra, det värmer i vinterkylan!  

Nu är valparna i lådan och inte längre i Tessans mage. Jag tror hon är glad för det!   

Det är inte konstigt att hon var tjock och hade svårt att både ligga och äta eftersom det var ÅTTA stycken. En var död   så nu ligger alltså sju små söta, underbara, väldoftande och framför allt vackra bäsar i lådan.

Tänk att varje kull som föds alltid består av dom vackraste valparna i världen!   

Det blev en lång förlossning och det tär hårt på mina nerver. Jag pallar inte med när det blir så utdraget. Men naturen är ju så vis att den vet att Tess behövde vila mellan valparna. Men TRE timmars vila!! Jag hann nästan gå upp i limningen!

Sammanlagt tog det nästan elva timmar.

Nu så här ett dygn senare är allt lugnt. Mor och barn mår bra och mattes nerver har lugnat ner sig.

Lycka är en låda full med trinda varma valpar!