Med risk för att bli tjatig men jag kan inte riktigt släppa ämnet ännu...

Först av allt vill jag bara säga att brödet blev jummy! Mmmmm..

I ett tidigare inlägg undrade jag ju vad folk går igång på och nu ska jag berätta vad som får min puls att rusa och diverse kroppsvätskor att rinna snabbare..... och om du nu förväntar dig nåt snuskigt så kan du sluta läsa här. Snuskhummer!    

Det jag pratar om är när jag hittar sidor på webben som handlar om mat, goda drycker och bakning. Helst då med vackra bilder så man riktigt känner dofter och smaker.

Igår hittade jag en sida om bakning som bara är himmelsk.   Rolig att läsa, full av tips och MÅNGA bilder. Jag fick en riktig rush! Snålvattnet rann till och inpirationen flödade! Baksex är väl hur jag kan beskriva det. Och DU snuskhummer som fortsatte att läsa....FY PÅ DIG! Jag ser nog hur dina tankar vandrar!   

Ni som nu kan hålla tankarna på ämnet, gå in och kolla på sidan

Pain de Martin  http://paindemartin.blogspot.com/

Ni andra får väl Googla och försöka hitta nåt som passar er bättre. Kan tyvärr inte hjälpa er där.

I övrigt har den havande nu övergått till att sova stående. Alla försök att sitta eller ligga orsakar henne stora besvär. Om någon fler än L8 önskar tinga en rosa elefantunge så är det bara att höra av sig. det lär bli många.

Ha en skön helg! Snar är det måndag igen.   

Det jäser i köket igen. Det ska bli matbröd på mitt nya favoritmjöl Manitoba Cream, vetekross och solrosfrön.

Jag bakar nog ganska ofta och min fru ifrågasätter ibland min mentala hälsa när jag på morgonen går direkt från sängen till degblandaren. Men det är just min mentala hälsa som behöver baka. Det är något terapeutiskt över processen med bakning.   

Jag hör till dom som aldrig kan baka bröd som blir lika från en gång till annan eftersom jag inte använder recept. Det gör det hela mer spännande. Kommer det att jäsa som det ska, hur blir smaken, gräddar det bra eller kommer det att fisa ihop??

Sen finns det väl inget som är så rogivande för själen som doften av nybakt bröd?! Och SMAKEN sen... varmt med smör på. Och jag menar SMÖR och inte dom där Nivealiknande lightprodukterna.  

Förutom att baka går jag här hemma och tycker synd om Tess som är höggravid och STOR! Hon är så besvärad av sin enorma mage och har problem med att hitta ett bekvämt sätt att ligga. Helst av allt står hon upp. Om 4-5 dagar får vi se vad som finns i magen. En stor kull eller en elefantunge kanske?!

Sätt en deg, knåda och njut så slipper du gå i analys.

Vet ni vad jag kommit på!? Facebook måste ju vara det bästa nån kommit på!

Jag hör en del gnäll om hur mycket tid som går åt till "fejjan" men nu har jag kommit underfund med att det måste ses som en merit att vara aktiv på FB.

Det säger sig ju självt! Det måste ju vara användbart och kunna tas med i framtida CV. Skulle jag, mot förmodan, vilja byta jobb är det ju bara att ta med erfarenheterna från FB.

FarmVille ger ju superbra kunskaper som bonde, CafeWorld om jag skulle vilja starta restaurang. Hur man sköter fiskar lär jag mig i Happy Aquarium och vill jag bli skattletare och upptäcksresande åberopar jag erfarenheter från Treasure Mania. Jag skulle till och med kunna gå med i maffian efter idoget arbete i Maffia Wars.

Om jag inte redan har nog kunskaper om hur man tar hand om husdjur är det bara att kolla in Happy Pet.

Ingen ska komma och säga att Facebook inte gör nån nytta. Jag ska faktiskt skriva in nya uppgifter i mitt CV. Undrar just vilket yrke jag ska satsa på?? Maffian låter ju spännande... men kanske för farligt?

Simma lugnt!

Det har varit lite torka på bloggfronten så nu får jag väl ta mig i kragen.

Dessutom har det blivit lite väl mycket seriösa ämnen och jag SKA försöka minska ner "bror duktig" innehåll.   

Sen sist har vi hämtat hem en havande tös. Tjock som bara den. Nu gissas det vilt på antal. Jag får kanske starta en omröstning här på bloggen om hur många valpar det blir.

Dvärgschnauzerringen hade årsmöte igår och meddelade resultaten Årets hund. Vi hänger med!! AK, Myltans Zuki Jaki nr 2 av hanarna och hans dotter Selma nr 2 av tikarna. Jippi!

Jag fick tulpaner idag på Alla hjärtans... av min underbara fru. Det är nåt vårligt ( heter det så?), vårlikt kanske... äh spelar roll!

Jag gillar i alla fall tulpaner.

Ett av dom första åren vi bodde här i Byske planterade jag tulpanlökar på hösten och gick hela vintern och såg fram emot blommande tulpaner den kommande våren. Varje dag kollade jag om det kommit upp några små knoppar och visst gjorde det! Dom slapp dessutom utsättas för oväntade återfall av vinter så sakta men säkert växte dom och blomknopparna började svälla.

Så kommer jag ut en dag och upptäcker att ALLA är jämnade med marken. Såg ut som om nån klippt av dom.   

Dj-a rådjur tänkte jag. Nu har vi inte särskillt mycket rådjur runt om oss men det var väl typiskt att dom skulle hitta MINA tulpaner! Trodde jag... tills jag upptäckte att "rådjuren" var grå, skäggiga, fyrbenta älsklingar som övergått till vegankost.

Allt eftersom tulpanerna kämpade vidare i sitt sökande efter sol och värme var mina hundar där och knaprade av dom.

Behöver jag säga att tulpanplanteringen sedan grävdes upp och såddes över med gräs?!

Numera håller jag mina odlingsförsök utom räckhåll för fyrbenta, grå som tycker dom behöver utöka kosthållet med grönt.

Till alla er som inte fått en kram idag på Alla hjärtans dag, öppna famnen för här kommer en!

Flera av mina arbetskamrater har blivit uppsagda. Det är ju som alla vet tuffa tider nu med åtstramningar både på den privata sektorn, våra egna plånböcker och innom vård och omsorg, där jag jobbar.

Det som förundrar är hur kommunen då har råd att betala 60 anställda för att sitta en hel dag och lära sig "dokumentera". En förnämlig lunch ingick också. Tack för den!

Ämnet för utbildningsdagen var"Dokumentera mera". Gör vi inte redan det?? Jo men inte på det standardiserade formuläret som tydligen skulle börja användas redan 2006.

Vi blir färre och färre anställda som ska göra mer och mer. Vi ska dokumentera, analysera, diskutera, reflektera, ja allt som slutar på

...era verkar vara viktigt för verksamheten. Det jag undrar är när ska vi få tid över för våra brukare? Det blir inte så mycket tid över för kramar, närhet, tröst eller bus. Trots det lyckas vi på nåt sätt vända ut och in på oss för att hinna med även det.

Det är för våra brukare vi jobbar. Det får vi aldrig glömma!

Tyvärr är det ett glapp mellan oss fotfolk och dom som sitter på kontor, flyttar papper och sällan eller aldrig tillbringar en dag i verksamheterna.

Jag hoppas ämnet för nästa dag blir "PRIORITERA mera"

Nu ska jag erkänna en sak...jag är beroende. Av att surfa. Neeej inte på havets vågor utan på WWW.   

Hur jag överhuvudtaget klarade av hunduppfödning innan internet kom in i mitt liv fattar jag inte!

Så oootroligt mycket information jag hittar när jag surfar. Från hela världen. Stamtavlor, artiklar om allt möjligt, resultat och BILDER. Det är liksom det som pudelns, eller snarare schnuzerns, kärna för denna upplaga av bloggen.

Varför i hela världen håller vissa på och Photoshoppar bilder som dom lägger ut på WWW? Jag vet inte hur många bilder jag sett av valpar uppställda och till försäljning som är så omgjorda att det är skrattretande. Man kan klart se hur toppen är omgjord, vinklarna bak förlängda, framben flyttade, halsar förlängda. Är det verkligen nån som går på det??    

Vem tror dom att dom lurar? Sina presumtiva valpköpare? Ja då lär dom få svårt att förklara varför den där superkorta, välvinklade valpen med topline som en skidbacke inte ALLS se ut så när den anländer till sin nya ägare.    

Eller försöker dom lura sig själva? Strutssyndromet   kallas det. Dom får nog hålla sig till uppfödning i den virtuella världen.

Nu ska jag väl säga att det inte är Sverige som är värst på det här och jag ska inte heller peka ut nån. Då får jag väl smäll på fingrarna.

Ta er lite tid att granska bilder ni hittar på webben lite extra nån gång så får ni er ett gott skratt.

Bättre en Kodak i handen än strutsen i sanden.

Låg och funderade på hundnamn inatt när jag inte kunde sova. Man ska nog vara försiktig med vad man väljer för namn på sina hundar.

Om man döper sin hund efter någon speciell, verklig eller fiktiv, verkar det som att antingen får dom dennes egenskaper eller också det rakt motsatta. Inget mitt emellan. Jag ska ge er några exempel som är tagna ur verkligheten.

Viggo, efter skådisen Mortensen ni vet. Stark, manlig och snygg ( ja det säger i alla fall dom som är lagda åt det hållet). Vad blev det av den kraken då? Jo en menlöst snäll och vänlig, lite feg stackare. Snygg?? Ehhh... Då går vi vidare till nästa.

Ecco har en röst som ekar över halva Byske församling..och den är ganska stor. Församlingen alltså.

Sally, efter Santesson, den korkade biblotekarien som aldrig riktigt fick saker att bli rätt. Det blev en ständigt missförstådd vovve som alltid trampade i klaveret i flocken. IQ?? Svårmätt får jag väl säga.

Kermit, groda och en riktig Mupp.

Jojo som ständigt rör sig i riktning uppåt/neråt. På nåt förunderligt vis mest uppåt faktiskt!

Leo, som ju betyder lejon. Ja inte heller han hör till dom modigaste killarna.

Garbo, efter Greta, som är en riktig diva. Lite hemlighetsfull och onåbar. Älskar att bo på hotell, gärna flott. Tycker att utställningar är undeerbara så länge hon får vara i ringen och visa upp sig. Resten kan hon vara utan.

Jag får nog ta mig en funderare på vad jag döper mina hundar till i fortsättningen. Det vore ju tragiskt att döpa nästa blivande stjärna    till Brad, efter Pitt, och så blir det en Bean, efter Mr. Eller om jag verkligen döper honom till Bean och så BLIR det en Mr Bean.

Får nog börja välja mer neutrala namn som inte förpliktar på något vis. Fido? Karo?

Var den du är för det är du bäst på!

Sitter med min älskade diva Garbo liggande med nosen farligt nära tangenterna. Gissar att hon skulle vilja ta över bloggandet så det blev mer skrivet om henne!

Igår hade jag henne på trimbordet. Efter vinnarutställningen i Helsingfors i december har hon endast utstått karda och kam. Om ni föreställer er ett får redo för klippning är ni ganska nära sanningen. Lååång päls, ull... En riktig rugguggla.

På en timme var hon förvandlad till en, visserligen tunnhårig, skönhet igen. Ullen bortskrapad, trimmad, öronen plockade (jag är lite petig med plockade öronlappar) och maskinklippt där så krävs. Jag bara ÄLSKAR den pälsen. det räcker nästan med att lägga fram trimkniven.   

Idag har jag haft en gentleman på trimbordet. Isac, 12 år. Sen ett par år klipper jag honom med maskin. Han är en av dom mest personliga hundar jag fött upp. Han älskar och hatar mig med samma intensivitet. Älskar mig för löptikarna jag presenterat honom för, hatar mig för att han måste stå på trimbordet. Han kan låta som en tiger, så pussar jag på honom och han blir SÅÅ generad.

När han kommer hit skriker han av lycka, drar en repa runt gården och kollar in dofterna. Konstaterar att det inte luktar löptik och ställer sig vid bilen. -Kul att se dig men nu drar jag!

När jag hälsar på honom ställer han sig vid ytterdörren, slickar den och säger -Kom då, nu åker vi!

Vi har haft så mycket kul ihop han och jag. Utställningar, resor och parningar...mest kul för honom kanske!

Det är så härligt med en hund som får bli 12 år och fortfarande ha samma pondus och energi som när han var ung! När man ser honom kan man inte tro att han är en dag äldre än 5.

Det är nåt visst med dom här fyrbenta vännerna vi omger oss med! Vad vore livet uten dom?!

Trimma lugnt!