Sitter med min älskade diva Garbo liggande med nosen farligt nära tangenterna. Gissar att hon skulle vilja ta över bloggandet så det blev mer skrivet om henne!

Igår hade jag henne på trimbordet. Efter vinnarutställningen i Helsingfors i december har hon endast utstått karda och kam. Om ni föreställer er ett får redo för klippning är ni ganska nära sanningen. Lååång päls, ull... En riktig rugguggla.

På en timme var hon förvandlad till en, visserligen tunnhårig, skönhet igen. Ullen bortskrapad, trimmad, öronen plockade (jag är lite petig med plockade öronlappar) och maskinklippt där så krävs. Jag bara ÄLSKAR den pälsen. det räcker nästan med att lägga fram trimkniven.   

Idag har jag haft en gentleman på trimbordet. Isac, 12 år. Sen ett par år klipper jag honom med maskin. Han är en av dom mest personliga hundar jag fött upp. Han älskar och hatar mig med samma intensivitet. Älskar mig för löptikarna jag presenterat honom för, hatar mig för att han måste stå på trimbordet. Han kan låta som en tiger, så pussar jag på honom och han blir SÅÅ generad.

När han kommer hit skriker han av lycka, drar en repa runt gården och kollar in dofterna. Konstaterar att det inte luktar löptik och ställer sig vid bilen. -Kul att se dig men nu drar jag!

När jag hälsar på honom ställer han sig vid ytterdörren, slickar den och säger -Kom då, nu åker vi!

Vi har haft så mycket kul ihop han och jag. Utställningar, resor och parningar...mest kul för honom kanske!

Det är så härligt med en hund som får bli 12 år och fortfarande ha samma pondus och energi som när han var ung! När man ser honom kan man inte tro att han är en dag äldre än 5.

Det är nåt visst med dom här fyrbenta vännerna vi omger oss med! Vad vore livet uten dom?!

Trimma lugnt!